Min sol

Jag vet varför jag har ångest inför morgondagen. Att bli äldre. Jag känner mig just nu så jävla otillräcklig. Vilket jag i och för sig alltid gjort. Känner mig inte hel. Fulländad. Har alltid haft ett sådant uselt självförtroende, något jag inte önskar någon. Vet inte om jag kan skylla allt jag missat och allt jag faktiskt gått igenom, på denna sviktande självbild. Känns som om jag missat så otroligt mycket dessa tjugo år. Så mycket som blivit ogjort. Så mycket jag förlorat. Saknar den där personen som alltid lappade ihop mitt trasig jag. Som alltid fanns hos mig när ingen annan ville, eller kunde. Hon var min andra hälft. Mitt allt. Min sol. Vet inte vad som hände sedan. Jag fortsatte mina självdestruktiva tankar och förhållande till mig själv, medan hon svängde åt höger. Mot nya människor. Nya upplevelser. I och med det kunde hon lägga mig bakom sig. Kunde släppa pressen på att alltid behöva finnas till hands, och försöka laga en trasig själ. Jag förstår att hon till slut inte orkade med mig. Jag skulle ha gått samma väg. Jag är skyldig henne så fruktansvärt mycket. Hon var verkligen min sol.